Inatt drömde jag en mardröm. Jag dekapiterade min kusin. Sjuk dröm.
Senare på dagen blev en annan mardröm besannad.
Man kan inte, och ska inte, jämföra de här två drömmarna med varandra. Det säger jag nu, med tanke på vad jag kommer skriva.
Det värsta som kunde hända har hänt. Djurgården åkte ner till Göteborg för att få bortapremiären avklarad i allsvenskan. Ett par tusen djurgårdare åkte ner, varav ett stort antal med ett abonnerat tåg. Påskafton. Sommarvärme. Match mot ärkerivaler. Ny arena.
Allt var uppladdat för fest. Och fest blev det. En blåvit sådan.
Vad hände? Efter 6 minuter stod det 2-0. Efter en halvlek 4-0. (Då gick jag - var tvungen fixa påskmiddag för gästerna skulle komma i stort sett direkt efter matchen).
När 90 minuter hade gått stod det 6-0 på tavlan. 6-0. SEX JÄVLA NOLL.
Idag skäms jag över vårat lag. Ja, faktiskt. Att förlora är en sak. Att förnedras en annan. Och att
låta sig förnedras ytterligare en. Ja, pinsamt är ordet.
Visst, det är ju kul att alla Glenn fick en härlig invigning på nya arenan. Men jag kan inte glädjas åt dem. Det går inte. Jag lider något fruktansvärt med alla blårandiga själar som åkte ner och fick bevittna eländet.
"Avgå Zoran? Avgå Jeglertz?"
Hur många sådana kommentarer haglar inte i olika blåblåa forum just nu?
Jag vill inte att de ska avgå. Jag vet redan att det här kommer bli ett mittenår. Man måste ge det tid. Sedan att fotbollssupportrar är oerhört otåliga gör ju saken lite svårare. Man vill se resultat direkt. Man vill vinna. Man vill vinna stort. Men man vet att man inte alltid gör det.
Men att förlora med 6-0...ja, det finns inga ord. Det ska bara inte hända. I alla fall inte med ett lag som Djurgården. Även om vi inte är ett topplag så är vi ändå bättre än så.
jag hade räknat med en hyfsat jämn match, kanske 2-1 till blåvitt. Men 6-0?
Men ändå:
Glad påsk.
Middagen efteråt blev i alla fall lyckad. På onsdag är det match igen. Hemma mot Gefle. Vinner vi inte då så...ja, då sitter jag ändå och våndas resten av säsongen.
Inlägg
