Åh...och men helvete också!

Idag var det äntligen dags (dels att återigen få använda datorn som sambon konstant lägger beslag på) att få se Alan Jackson. En idol. Som jag gillat i typ 15 år. Som jag aldrig trodde skulle komma till Sverige. Glad i hågen betalade jag 600:- för min biljett. Glad i hågen betalade jag pappas halva med för att få med mig någon. Glad i hågen åkte vi idag till E:tuna för att bevittna något enormt inom countrymusiken. Glad i hågen träffade jag ett par jättetrevliga systrar varav den ena dyrkade Alan Jackson så till den milda grad att hon ville ha trosor med karln på (hon var för övrigt 27 år om någon undrade).
Glad i hågen pratade jag med dem fram till konsertstart.
Glad i hågen dansade och sjöng jag till massa underbara Alan Jackson låtar.
Och...glad i hågen köpte jag en fin tröja för 300:-

Och mindre glad i hågen kom jag hem och märker att tröjan är borta.
För jag, mitt klantiga jävla arsel, hade den i knäet och när jag reste mig ur bilen för att säga hej då till de här trevliga systrarna så ramlade den ur på marken.
Mörkt och eländigt var det och då syns inte en grå liten fjunig topp så bra...
Satans jävla piss-skit.
Ja, jag svär för jag är så arg.
Min fina tröja.

Men minnet av en underbar konsert finns i alla fall kvar, och det kan jag ju inte tappa (såvida jag inte blir dement då).

Yee-haw.