24 timmar kvar...derbynerverna dallrar

Det är 24 timmar kvar. Ett helt j-a dygn. Och ändå är dom där, dessa förbannade jävla derbynerver. Visserligen är de inte lika vidriga som de som man drabbas av när ajk väntar men ändå. Det är derby. Det är att vara bäst i Stockholm. Förlorar vi imorgon är vi sämst i stan. Det är hemskt. Det är krig. Faktiskt. Det må låta jättelöjligt men när man är fast i detta hemska nät, detta klibbiga supporternät så är det nästan som liv och död. Jag kan erkänna det, jag kan börja gråta när vi förlorar. Jag hoppar och tjuter av glädje när vi vinner. Jag skriker av ilska när passningsspelet är bortom all kritik och när det känns som att försvaret lämnat plan för att gå och köpa varmkorv istället för att försvara målet. Men, men...det är 24 timmar kvar. Tänk på mig imorgon...jag kommer behöva det!

Idag besökte jag för övrigt Stockholm, Sollentuna för att vara exakt. Svärmor bor ju där. Var lite social med henne och svägerskan och hennes karl. En liten stund med svågern hanns också med. Åt för mycket, slappade för mycket och köpte dessutom chips. Så där liksom för att spä på att man inte rört sig alls idag. För att bli av med ångesten över det så finns det bara en sak att göra: slänga sig i soffan och kolla på en film och äta upp chipset! Det är Lays Thai Sweet Chili-chips. Världens godaste chips. Oemotståndliga. 22,90 för en påse som inte ens uppnår 200 g men fy satan vad goda dom är. Mot soffan, med chipsen i högsta hugg. Ha det gott, gott folk!