Ångest!

Idag var jag i Stockholm för att handla inför bröllopet jag ska på den 14:e februari. Ett bröllop som innebär ångest. Ångest över att behöva visa mig bland folk.
Njae...jag är väl inte direkt en sådan som har social fobi men jag är en sådan som har ett sånt uselt självförtroende att jag inte vill visa mig bland folk. För jag tror att folk går runt och viskar bakom ryggen på mig att "psst, titta där, på den där blekfeta fula glasögonormen...haha, hur kan hon ens visa sig ute bland folk!?"
Klänningen som jag valt ut har tunna axelband så en sjal var jag tvungen att ha. En sjal är något jag aldrig använt i mitt liv - än mindre köpt någon. Men den första jag hittade passade perfekt (tycker jag...som kan nada om mode). Hittade även ett par strumpbyxor som ska göra att man ser smalare ut. Sagt och gjort - det inhandlades.
Väl hemma igen pressar jag ner min sladdriga flodhästskropp i strumpbyxorna och jodå, lite smalare såg jag minsann ut. Klänningen på och sen draperades sjalen över axlarna. Sen står jag där och tittar mig i spegeln och har bara lust att brista ut i gråt över den patetiska syn som JAG ser i spegeln. Ful och eländig. Klänningen som ÄR fin borde egentligen inte behöva genomlida att sitta på mig.
Men det är väl en sån där dag bara...en sån där dag som jag tyvärr har många av.
Men va fan...folk är väl ändå artiga nog att inte skratta direkt åt mig. Dessutom så är det brudparet som alla kommer titta på så inte behöver jag oroa mig!
Jag är fin som jag är...hmmm...ja, något sånt. Upprepar det som mantra.
Jag duger, jag duger, jag duger.
Jaja, då gör jag väl det då!
Ett par hundra spänn och lite av fläsket pressas ihop och gäddhänget döljs under den fina sjalen.
Det här blir bra.
För jag duger.
Eller hur?