Min poetiska ådra

Jag har en poetisk ådra. Vet inte om blodet fortfarande flyter där för jag har inte skrivit poesi på år och dar. Slutade skriva när jag träffade sambon. Blev lycklig och då försvann lusten att skriva. Eller inspirationen att skriva kanske jag ska säga.
Jag brukade skriva dikter för att få ur mig allt, det var mitt sätt att ventilera. Det behövdes ventileras kan jag säga. När jag läser mina dikter ser jag klart och tydligt hur fruktansvärt dåligt jag mådde då. Det skiner igenom i de flesta dikter.
De är mörka, dystra, sorgliga.
Men det ÄR lättare att rimma på sorg än på kärlek. (Torg - borg - korg kommer jag på rent spontant - på kärlek då? Just det, inget.)

Så nu slänger jag ut några dikter som jag skrev förut. De är ur min diktsamling Volym 1. (Ja, jag har faktiskt TRE volymer med dikter. Varför jag döpte dem till volymer vette gudarna)

En tjänst för en död

Får jag be om en tjänst
Som är lättare sagd än gjord
Kan du skänka mig en tanke
när du går på mitt tak av jord?

Kan du även sätta ett frö
när du ändå är här?
Även fast död vilar strax under
kan ändå liv växa där


Törst

Jag törstade efter vatten
min hals var sträv och torr
Jag fumlade genom öknen
från söder och mot norr

Efter oändligt många syner
och i min hals en smärtsam brand
så i min brist på vatten
så drack jag öknens sand

Ej för att längta mera
efter havets böljande våg
men för att släcka törsten
för att jag ingen skillnad såg


En sol är en sol

En sol är en sol
hon slocknar inte imorgon
Den ska lysa då som nu
till sena kväll från tidig morgon

En sol är en sol
som med molnen sig vill blandas
Hon kommer lysa varmt och skönt
när morgondagen randas

En sol är en sol
som sina strålar över jorden föra
och om hon slocknar i morgon
finns det inget vi kan göra


Skrev detta 96-97. Så jag kan ju alltid skylla på att jag var ung :-)