Löjligt

Att jag är ett vandrande sprinklersystem vet jag redan. Det vet de flesta.
Jag gråter till allt. Och då menar jag verkligen till allt. Jag har stött på människor som säger att de gråter till allt men sen kryper det fram att de minsann inte alls gråter till allt. De tycker att man "gråter till allt" för att man gråter till sådant som man liksom ska gråta till.
Man ska gråta till Titanic. Till Pearl Harbour. Till Ömhetsbevis.
Så är det liksom bara. Det innebär dock inte att man gråter till allt.
JAG, jag gråter däremot till allt.
Jag brister ut i gråt till Nalle Puh. Ja, det ÄR ju faktiskt sorgligt när Kanin ställer in påsken och Ru blir ledsen. Disneyfilmer är hemska. Det är inte bara sorgligt att Bambis mamma dör eller att Mufasa dör i Lejonkungen. Jag gråter till alla Disneyfilmer.
Jag gråter till ALLA filmer.
Senast idag satt jag och hade sprinklersystemet igång till filmen Marley & Me.
En sån där halvdan underhållande film med Owen Wilson och Jennifer Aniston och en hund.
Ja, en hund. Bara det är ju så man kan börja gråta. För man märkte efter ungefär halva filmen att den här filmen kommer inte sluta förrän hunden dör.
Och det gör den ju.
Och när någon dör på film gråter jag.
Är det gamla människor gråter jag. Är det barn och djur storbölar jag.

Synd man inte går ner i vikt av att gråta...för jag tycker att de där litrarna med tårarna jag bölat ur mig nu ikväll borde innebära i alla fall några hekto mindre.
Men inte då. Tyvärr. Det är ju så man kan börja gråta.