Sprinklersystem

Det finns gånger då ett sprinklersystem går igång. T ex vid brand. Eller om det är något tekniskt fel kanske? Jag har ett sprinklersystem här hemma. Jag själv. Jag gråter väldigt ofta och jag gråter till allt. När jag säger allt så menar jag ALLT. Två minuter med dottern med en Nalle Puh-film så gråter jag. Hallå! Det är ju faktiskt sorgligt när Kanin blir arg och stackars Ru blir ledsen och tror påsken är inställd.
När Manchester United vann mot Chelsea för några år sen för första gången på länge så grät jag. Det var så rörande när slutsignalen gick och publiken brölade ut sin lycka.
Jag tittade på ett House-avsnitt igår coh vår käre doktor skulle utföra öppen kirurgi på ett foster och när de skär upp livmodern så kommer den lilla handen ut och griper tag i hans finger. Tårarna sprutade! Mascaran rann (det är därför jag sällan sminkar mig) och jag såg ut som någon som tagit fel på dag och trodde det var Halloween.
Sen finns det en sak som gör att jag alltid gråter. Min far och bror vet om detta och kan använda det mot mig när som helst. Det räcker om de säger "gardin och finservis" så börjar tårarna trilla. De syftar då på en låt som jag hörde för en herrans massa år sen insjungen av Vikingarna som heter "Den stora dagen". Hör jag den låten (eller bara läser texten) så gråter jag. Gråter är understatement of the century. Skulle vi någon gång får vattenbrist här i Sverige skulle man kunna hyra in mig och sätta på låten och problemet skulle vara ur världen på nolltid.
Jag vet inte vem som skrivit text och musik men här är i alla fall texten:

En gammal kvinna går omkring och pyntar i sitt hus
Idag är det hennes stora dag.
Hon har köpt kaffebröd och tårta som smyckats med små ljus
och en likör av bästa slag.
Och när hon lägger på en duk, den finaste hon har,
så ringer det på hennes telefon.
Hon blir glad och lyfter luren och hör rösten på en karl, hennes allra yngsta son.

Jaså, säger Du det, Du kan inte komma från,
Du tog fel på vilken dag det var.
Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring,
för jag finns ju här var dag.

Hon tar fram finservicen, den med små violer på,
en kopp har visst en gång gått i kras.
Men hon tänker att det gör nog ingenting,
vi blir så få på mitt årliga kalas.
Och när kaffet kokar upp så ringer det på telefon,
och hon glömmer allt och springer därifrån,
och på ett ögonblick hon mister något av sin illusion när hon hör sin äldste son.

Jaså, säger Du det...

Flera timmar drar förbi och dagen blir till kväll,
en trött gammal kvinna somnar in.
Hon har stått där hela dagen och väntat sina barn vid sin blommiga gardin.
Hennes kaffebröd finns var och tårtan där den står, den visar hur barn kan överge.
Och när dottern ringer finns det inget mer att förstå, då har ljusen brunnit ner.

Jaså, säger Du det...

Ja, ni förstår väl?! Nej, nu ser jag längre ingenting...har översvämning i ögonen.