Jag är så bra!

Öhh...va? Sa jag det där högt? Jag menar förstås att den här låten är så bra! Vilken låt? Jo, en duett mellan Sir Elton John och Catherine Britt. Den heter Where we both say goodbye.
Försökte hitta den på YouTube förut men det gick inte. Så jag gjorde en egen video till den.
Det är därför JAG är så bra.
Här är min absolut första "video":
http://se.youtube.com/watch?v=lo_4VSGvP3U
Jag är superstolt över mig själv :-)

Gott nytt år everyhopa!

Jaha, så var ännu ett år till ända. Det här året som gått måste vara det mest händelserika jag varit med om!
* Har fått mitt livs första "fiende"
* Har fått två nya, underbara vänner
* Har gjort min första praktik inom vården och därmed landade jag mitt första sommarjobb
* Har gjort totalt TRE praktiker, och träffat massa underbara människor
* Har sommarjobbat (har faktiskt aldrig gjort det!)
* Har fått en cykel stulen
* Har fått ett vikariat
* Har klarat av en utbildning

Ja, det har säkert hänt mer men kommer inte på allt nu! Jag är nu undersköterska, jag är säkrad jobb februari ut (om inget oförutsett händer) och jag vet jag kommer få jobba arslet av mig i sommar om jag vill det. Kan det vara så att saker och ting faktiskt ordnar sig som alla andra säger? Jag vet inte...har ju fortfarande inget jobb utan bara ett vik. Så länge man får ett vikariat är man ju säkrad men det är jobb man vill ha. Nåja, man får ta en dag i taget och hoppas på det bästa. Nu när folk blir varslade land och rike runt kanske några fler kan inse hur jävligt det är att vara arbetslös - folk som har jobb verkar tro att de växer på träd. Welcome to real life.
Gott nytt år.

Kom igen katten, det svänger ju!

Ja, så sa de i Djungelboken eller vad det nu var. Igår var jag med om en svängig sak. Jag var på hockey. Fick en biljett i julklapp av sambon så vi åkte till Stockholm och gick på Djurgården när de mötte Rögle på Hovet. Efter en kaastrofal höst så har spelet börja stämma lite bättre och nu är det fyra raka utan förlust. Den fjärde kom igår. En enorm klack på över tusen man i klacken. DET är stort. Det var säkert femtonhundra man med. Inte så illa pinkat av ett lag som ligger (låg) sist och som beskylls av hela Sverige att vara medgångssupportrar. Kanske det här kan spräcka den irriterande myten? Vi riskerar kvalserie och ändå mobilserar vi en enorm klack som nästan är större än halva elitseriens klackar TILLSAMMANS.
"Nu ska det bli gung, så häng med och sjung, Djurgårdsfamiljen sjunger Heja Djurgår´n!"
Det ekades över hela rundeln. Vinst med 3-1. Bara hoppas poängen börjar trilla in igen snart...kvalserien vill jag INTE vara med om. Gnaget kommer troligtvis spela kvalserien och att riskera degradering mot dem...ja, det är döden. Det låter nog konstigt men jag skulle nästan hellre dö än byta plats med dem. Ärligt.

God jul!

Långt ifrån klar med alla bestyr som ska vara klara nu idag, julafton. Därför är jag nu uppe i ottan för att baka ihop några julklappar - jag vet det är uppskattat med mitt bröd.
Ska jobba senare idag så det blir inte särskilt länge jag får fira. Klockan 12 ska vi äta och klockan 15 måste jag åka. Därmellan ska dottern öppna alla sina paket...och de är MÅNGA.
Men det är jul och då ska man vara glad. Är dessvärre trött som bara den men ska snart ta en kall dusch och då jävlar lär jag ju piggna till :-)
Och åter: GOD JUL!

När katten är borta...

...dansar råttorna på bordet.
Eller inte riktigt. Mina katter är borta, jag inte de riktiga katterna förstås men sambon och dottern. De åkte nyss till Stockholm, vi ska båda jobba och barnvakteriet gick bara att lösa genom att hon åkte med dit.
Men dansar jag på bordet? Nej då, jag ska minsann sitta och småsnyfta för jag får inte träffa henne förrän IMORGON! Hujeda mig...Tur man ska jobba hela denna dag och hela dagen imorgon.
Men okej då, jag kan erkänna att det är aningens synd jag måste börja 7,30 imorgon för jag får ingen sovmorgon alls.

Barns roliga kommentarer...

Ibland är de för roliga, de små liven.
Som nu ikväll när vi skulle lägga oss för att sova och jag skulle ta på pyjamasen, jag tänkte att jag skulle busa lite så jag sa när foten kom ut ur pyjamasbyxorna att:
"Åh, här kom det en navel!"
"Är du blind eller!?" var svaret.
Ja, ibland är de för roliga, de små liven :-)

NU är det jul igen...

Idag köpte vi en gran. I skogen. 10 dagar kvar till jul och jag är en sådan där som vill njuta av granen ett tag innan julafton. Jag vet att många,d e flesta verkar det som till och med, sätter upp fanskapet dagen före julafton. Det förstår inte jag. En gran är fin, den doftar gott och dessutom så är den ju perfekt att lägga julklappar under. Mina paket ser inte lika fina ut staplade på en bokhög mitt emellan mina bokhyllor i vardagsrummet. Nu på golvet, under granen, så ser de finfina ut!

Har såklart tagit lite kort på granen i sin ståtliga...barrhet. Och även på lite julpynt. Sambon tyckte jag såg oerhört löjlig där jag stod med stativet och halvvägs in i granen fotade så där tio på kvällen. Men va fan...har man en gran och en kamera för 10,000 så vad gör man? Jo, man fotar den! Såklart!

Kottar i form av snögubbe, ren och tomte.

Granen i all sin prakt!

Kottsnögubben hänger på en gren.

Lussefirande...

Klockan 7 imorse, mitt i snövädret stod man på gården till dagis. Ett hundratal (jag vet inte, är dålig på att uppskatta folk) förväntansfulla föräldrar med kamerorna i högsta hugg och ett gäng tisslande och tasslande dagisbarn i sina små kostymer.
Sen kommer de, ett tåg med små lucior, alla sjungandes i olika tonart. Efter dem en radda med små pepparkaksgubbar- och gummor. Och till sist alla små tomtenissar. Min dotter var en liten tomtenisse.
Det var så sött och det var så fint.
Det enda som överskuggade detta lilla luciafirande var att man står där med en kamera för 10,000 och så kan man inte ta ett enda kort eftersom det är 7 på morgonen och för mörkt. Blixten är för liten för att lysa upp på sånt långt håll och det är omöjligt att hålla kameran still för att undvika suddighet om man körde manuellt.
Om någon läser det här som är fotokunnig och nu tänker lämna en kommentar i stil med "Men hallå, du hade ju kunnat göra si och så"...så gör inte det. Lider tillräckligt av att inte ha några bilder alls :-D

För övrigt är det IDOL-final nu ikväll, jag är väl en av de få svenskar känns det som som faktiskt inte tittar. Jag hade till och med glömt bort det! Blev påmind läsandes en blogg (http://vastragotaland.blogspot.com/) och nu vill jag nästan glida in till TVn och kolla vem som vinner.
Men jag är för trött, dessutom har jag fastnat totalt för City Bloxxs som var med i min nya mobiltelefon och jag har mycket kvar på tredje och avslutande boken i Stieg Larssons Millenuium-trilogi. Så mycket att göra men så lite tid...
Men jag törs nog ändå säga att Kevin vinner. Det säger ju alla andra :-)

När goda nyheter skuggas av dåliga

Glad i hågen sluttade jag idag efter jobbet ut i snön! Mitt vikariat blir troligen förlängt vilket innebär ett par månader till med 75% tjänstgöring. Jippi, pengar sitter ju aldrig fel!
Hoppar mer eller mindre in i bilen då sambon var så snäll och hämtade mig, berättar min glada nyhet och får till svar"Ja, och jag blev uppsagd idag".
Ja, varslet hängde ju som ett svart moln över våra huvuden men man hoppades ju att han skulle få behålla jobbet. Men icke sa nicke. Så nu är han arbetslös snart och min goda nyhet föll till marken som gårdagens paltbröd som min bror sa en gång.
Piss vare skit, sa min mamma när hon levde och det stämmer.
Fy fan för samhället.
Godnatt.

Öroninfektion

Var till doktorn idag för dotra har klagat på att hon har ont i öronen. Så det var till att få en öroninfektion konstaterad. Lite penicillin i en vecka nu bara. Stackars liten tyckte inte alls det smakade gott om medicinen, och jag är en sån där hemsk, elak och känslokall mamma som inte kan låta bli att skratta när hon grinar illa och klagar över smaken.
3½ år första penicillinkuren någonsin. Men hon slår inte mammas rekord dock, 30 år och ALDRIG ätit penicillin. Tror jag i alla fall. Min pappa får väl bekräfta eller dementera mitt påstående.

Åh nej...inte nu igen!?

Jag vet inte vad som är fel i Hollywood. Har de tappat fantasin eller vad är det frågan om?
Det är remakes och remakes och åter remakes. Gärna tar de en suverän asiatisk produktion och saboterar totalt med slätstruket manus och träiga skådespelare för att tjäna pengar. Kan ni amerikaner läsa en textremsa?
Shutter, en riktigt bra och läskig film gjordes om i amerikansk tappning. Joshua Jackson spelar huvudrollen. han må se söt ut och vara en hyffsad skådis- men varför? Originalet är så mycket bättre. Den amerikanska är lika läskig som Bamse i jämförelse!

Men sen är det ju också så att gamla klassiker ska göras på nytt. Och visst, när det kom en film från 40-50-talet så kan jag tycka det kan vara okej att göra en modern variant av filmen. Som Unga kvinnor tex, Katharine Hepburn gjorde den 1933. June Allyson 1949 (vad nu det skulle vara bra för efter bara 16år?) och så Winona Ryder då 1994.
Men så läser jag idag att det ska komma en "modern" version på Den Vilda Jakten på Stenen!?Varför? Varför, varför, varför!? Jag förstår ärligt inte. En film från 1984 är ju inte direkt lastgammal. Javisst, den har 24 år på nacken men det är ändå inget omodernt med den bortsett från att man idag kanske kan småle lite åt kläderna och frisyrerna.
Vem ska spela huvudrollerna? Michael Douglas ÄR Jack Colton och Kathleen Turner ÄR Joan Wilder.
Jag vågar knappt tänka tanken på vilka som kommer göra det. Ben Affleck? Brad Pitt? George Clooney? Någon okänd kille?
Lindsay Lohan? Jennifer Lopez? Julia Roberts? Någon annan?
Visst kan det bli bra, det är inte det jag säger. Men varför? Hitta på något nytt istället! Vill man se en romantisk äventyrskomedi så finns faktiskt Romancing the stone att hyra på DVD. http://www.lovefilm.se/film/12917-Den+vilda+jakten+p%E5+stenen.do

Nokia 3600

Ja, idag köpte jag en ny mobiltelefon. Har suktat efter en ny ett tag nu...även fast det inte var mer än 2 år sen jag köpte min förra. Fast 2 år kanske anses som en evighet när det kommer till mobilvärlden? Beror väl på vem man frågar antar jag.


Hur som helst så har jag alltid haft Nokia (förutom min första som var en Motorola) och det är svårt att byta. Så det blev återigen en Nokia. En 3600 Slide. Min förra var en slide det med, jag gillade det. Bättre kamera och radio. Fick pengar när jag fyllde så telefonen var en försenad 30-årspresent kan man väl säga.

Så här ser den ut...den lilla röda ;-)

Köpte även lite julklappar från några äldre släktingar till dottern så det var en heldag i shoppingens udnerbara (?) värld.

Världens mest inflytesrika unge?

Ja, Suri Cruise är tydligen världens mest inflytesrika unge. Nästan lite skrämmande att ett barn ska vara inflytesrikt..är det inte det? Hon är en söt liten tjej, precis som miljoner andra ungar. Stackars lite Suri som inte har något privatliv. Lite smått kränkande egentligen faktiskt.
Och pappa Tom tycker det är perfekt för vissa av bilderna är ju så fina...som om han inte har råd att skaffa de bästa fotograferna till sin lilla juvel?
Men nej, det ska visas upp. En ägodel, inget barn.
Stackars rika lilla flicka.
Fråga:
Vad händer när ett sånt barn växer upp?
Svar:
En ny Paris Hilton.
Kanske. Jag vet inte. Men en bortskämd liten madam tror jag nog det kan bli, en utseendefixerad sådan.
Hoppas jag har fel. Det har jag ofta.

Och sen blir allt svart...eller jag vet inte...

Ja, nåt sånt sa Suzanne Reuter i den där fruktansvärt roliga sketchen från Yrrol.
Idag blev det svart förövrigt. Väldigt svart. Hela området där jag bor drabbades tydligen av strömavbrott.
Kom hem från jobbet, klockan var ungefär 16,00 vilket innebär att det är mörkt ute. I alla husen var det svart - det lyste något enstaka värmeljus i något fönster. Jag bor på sjunde våningen. Åker med andra ord hiss. Vid strömavbrott går inte det, för då står hissen liksom still. Dessutom är det extremt svart i en trappuppgång utan ström. Jag tänkte gå upp alla sju trapporna för att hämta en ficklampa så att min dotter sen kunde gå upp. Som tur är så har man snälla grannar, för på ettan tittade en rar tant ut och lånade mig en ficklampa.
Dessvärre hade man dotterns packning på en väska, tre påsar samt min egen psåe med jobbgrejer i. Allt detta i en hand, ficklampan i den andra och sen fick ögonen ha stenkoll på barnet framför mig som knatade upp för alla trapporna.
Väl hemma inser man ju att man inte kan laga mat utan ström. Spisen går ju liksom på el den med.
Mobilen hade jag självklart inte laddat...och telefonen? Ja, kräver ström den med för att fungera. Avskärmad från yttervärlden nästan, hann i alla fall ringa min pappa och tigga skjuts till McDonalds för att få något i magen.
Strömmen kom tillbaka precis innan vi skulle åka, men det blev McD ändå.

Hur fan kunde folk överleva förr i tiden när det inte ens fanns elektricitet!?
Nej, jag är glad att jag lever i den tid jag gör...
Titta även gärna på detta klipp och få er ett gott skratt, så här på tal om elektricitet:
http://se.youtube.com/watch?v=RgM2raG-VM0

Bakardag och kalas

Idag var jag bjuden på kalas. Eller kalas och kalas...mitt kusinbarn blev hela 15 år idag. Grattis Anton. Sanslöst att han blivit så stor...får mig att känna mig ännu äldre! jag var utsedd till första bagerska och ägnade förmiddagen åt att baka småfrallor, lunchen till att bli bjuden på en kebabtallrik av Ann och Mimmi (tack brudar!) och eftermiddagen åt att baka lussebullar.

Sedan var det till att moffa i sig lite tacopaj och fikabröd och allmänt jäsa i kusinens nya fina hus.

Har även hunnit med att tagit lite fina kort och deppat ihjäl mig över att mitt kära Djurgården ligger hopplöst sist i elitserietabellen. Men sånt är livet, man kan inte vara bäst alltid. Bara hoppas man lyckas undvika kvalserien. Och tydligen sitter Montén säkert...hur han nu kan göra det. Tragiskt är det iaf.

Avslutade min kväll med att skruva ihop bord och stol jag köpte till dottern på IKEA i måndags och möblerade om lite så allt skulle få plats.

Massa kläder!

Vann en auktion på massa Barbiekläder på Tradera och hade oerhört kul med dottern igår när vi provade alla kläderna. Det var nästan bara byxor och kjolar men några kompletta set. Så jag tog kort på dem med fina nya kläder.

Dottern har nu 3 tjejdockor och en kille. Den ena är en riktig Barbie (min gamla) och så Ken då, också min gamla. De andra två är inte riktiga Barbiedockor utan lite billigare varianter. Dottern bestämde att den ena dockan skulle heta Therese (efter min kära kusin) och den andra Ann (efter vår kära vän och granne).

Här är en fin bild på gänget:

Ja se det droppar, ja se det droppar...

...det var väl roligt hurra!

Jaha, inte det...nej, men jag tog fram stativet. Inte blev droppbilderna mycket bättre för det. Blir nog till att ringa min bror för lite experthjälp:-)

Men en del blev helt ok. Lägger ut dem för allmän beskådan här!

Den ena tycker jag ser ut som en liten oscarstatyett som kikar upp och den andra var väl en av de som blev mest skarpa och då slänger jag ju ut den då!

Le nu!

Ja...när man ska ta ett kort på någon vill man ju att vederbörande ska se glad ut. Och därför är ordet "LE!" ett perfekt ord att använda. När man är 3 år gammal däremot...ja, då är det uppenbarligen inte det lättaste i världen att bjuda på ett litet leende. Speciellt inte när mamma har riggat upp med lakan, externa blixtar och manuella inställningar och bländare och slutare så jag är totalt virrig i skallen. Nej, man ska vara så sur som möjligt och inte alls vilja vara med. Och som glass på potatisen eller grädde på moset eller vad man nu säger så hade man till och med tagit fram den söta lilla tomteklänningen! Men icke sa nicke, något leende får du INTE mamma!













Dessvärre blev bilden suddig men jag har gjort mitt bästa för att skärpa upp den lite, tyckte minen var så oslagbar och härlig att jag inte ville radera fast suddiga bilder alltid annars gör att fingret trycker på RADERAknappen.

Droppen dripp och droppen drapp...

...ja, de här dropparna satt inte på nån isetapp och inte besjöng jag dem heller. Däremot lekte jag lite med kameran. Tyvärr blev allt suddigt värre och stativet stod inne i sovrummet och där sov min dotter så ytligt att jag inte vågade hämta det. Får leka imorgon istället när jag ingen stör.

Men några bilder blev helt okej och efter att jag gick in i Photoshop och sa till bilderna "skärp till er!" så blev de i alla fall aningens skarpare.

IKEA!

Det är inte ofta som jag är på IKEA men det händer. I alla fall om någon annan ska dit och frågar om man får följa med.

Sagt och gjort, min kära kusin frågade om jag och dottern hade lust att hänga på och javisst tyckte jag. Så vi åkte, jag, dotra, kusinen och hennes två minstingar.

Det blev en trevlig vistelse på IKEA och jag köpte faktiskt lite grejer. Ibland kan man ju försöka piffa till det lite i hemmet, idag tänkte jag införskaffa förpiffningar till badrummet. Har tagit bilder på det för att det ska bli lite färgglatt här i bloggen.

Ja, det var inte roligare än en ny tvålkopp och en tandborsthållare men då kan du ju tänka dig hur det såg ut innan? ;-)

Jippi!

Idag ringde de från stället där jag brukar hoppa in som timvikarie och jag fick ett kortare vikariat nu i december. Det kan komma att förlängas men det är iaf till och med julafton.
Det känns bra, då är jag sysselsatt samt att jag får in lite pengar - och det skadar inte!

1:a advent

I fönstret där lyser ett ensamt ljus
Det är tomt i min farmors hus
Idag så är det den första advent
Och Gud till sjukhuset min farmor sänt...

Ja, idag är det första advent. Det blev inget besök i kyrkan som det brukar bli. Det blev istället en tripp till HIA i Köping för att hälsa på farmor som inatt drabbades av en hjärnblödning.
Hon låg i sängen, nästan grå i ansiktet, såg helt färdig ut. Mådde illa, spydde galla och hade diarré.
Hon var kopplad till telemetri, syrgas och dropp...ingen vacker syn att se sin egen kära farmor ligga där.
För ett dygn sen satt hon hemma hos oss och hade trevligt med en tacotallrik och firade att jag hade fyllt 30 år och sen en dag senare: sjukhuset.

Imorgon flyttas hon troligtvis till strokeavdelningen. Där jobbar min kusin på min framlidne mors sida - skönt, för då vet jag att hon är i goda händer.

För exakt 30 år sen...

...ja, då föddes jag. Så jag fyller 30 år idag! Vuxen på riktigt eller hur man ska säga. Om man nu någonsin blir vuxen. Vi kanske bara är barn som slutat växa?
Jag känner mig inte äldre än jag gjorde igår, som 29-åring. Men nu är jag iaf på den andra sidan...andra sidan strecket...och går mot 40.
Delar med mig av en dikt tror jag, som jag skrev för en herrans massa år sen:

Kan det hända vi är barn
Som bara slutat leka
Som slutit våra ögon
För att solen sken för starkt?

Kan det hända vi är ungdomar
Som inte längre leker
Som nyss öppnat våra ögon
För att mörkret blev för tätt?

Kan det hända vi är vuxna
Som glömt bort hur man leker
Som vill sluta våra ögon
För att få sakna solen igen?

Maria I. 18/2-97 (wow, var bara 19 år...och så klok;-) )

Om 30 år...

Idag på Aftonbladet hittade jag en bildspecial med hur stjärnorna kommer se ut om 30 år (http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article3872591.ab)
Det var roligt att se på bilderna ur den synvinkeln vad man kan göra i Photoshop idag. För sådär kommer stjärnorna inte se ut.
Det är en bild på Harrison Ford...karln är idag 66 år gammal, så ser han ut sådär när han är 96 bast ja då ska han vara jävligt nöjd!
Paris Hilton ser på bilden ut att vara runt 70-80 år...om 30 år har hon nått en ålder av hela 57 år...ser man ut så när man inte ens är 60 ska man vara rädd...väldigt rädd! Sarah Jessica Parker kommer tydligen vara en väldigt frsäch 73-åring och Uma Thurman kommer uppenbarligen vara död - eftersom hon såg ut som ett spöke.
Nej, man ska inte ta sådant här på blodigt allvar - för skulle man det skulle jag bli riktigt irriterad över det faktum att alla "stjärnor" kommer ha samma frisyr. Katie Holmes såg riktigt bra ut, jobbet att föråldra henne var bäst gjort - men håret? Det går faktiskt att fixa hår i Photoshop, jag lovar.

Ja, många gör det säkert men inte alla!

Klickar fram aftonbladets hemsida...har inte varit ute på nätet mycket alls på de senaste dagarna då jag valt att titta på film istället för att surfa men nu som sagt skulle jag kasta ett getöga och se om något speciellt har hänt.
Och det har det ju, som vanligt. Orkar dock/dessvärre inte läsa men kommer sedan till en artikel där en 28-årig reporter klär ut sig till en 82-årig tant (http://www.aftonbladet.se/nyheter/vagardubligammal/article3864993.ab) och om att ingen ser henne. En gammal tant är ingenting värd - det är det artikeln går ut på.
Jag vet ju inte hur alla andra fungerar men jag vet hur de i min egen närhet fungerar. Och det är då ingen av de jag känner som skulle behandla en gammal tant på det sättet.
När jag jobbade i butik och det kom in en äldre människa så hjälpte jag henne/honom precis som om det vore vem som helst. Ibland även lite mer. Just eftersom de kunde säga "Jag kan ju ingenting om det här..." så var det ju bara att fråga vilken ålder barnbarnet hade och sedan försöka plocka fram något för den åldersgruppen. Det brukade bli bra.
Ser en person skruplig ut så hjälper jag gärna till med dörren, jag lyfter gärna upp resväskan på tåget, jag erbjuder alltid min plats på bussen och så vidare.
Vart är den här undersökningen gjord? I Stockholm? Betyder det att stockholmare inte har vett och etikett eller någon form av empati? Ja, jag vet inte. Jag vet bara att många, fast långtifrån alla, faktiskt både ser, bryr sig och hjälper äldre.
Det står att "bilarna tutade när hon försökte gå över gatan". Fan, i Stockholm tutar bilarna åt MIG när jag inte tar mig över i tid.
Respekt möter man med respekt. Att få ett rapp av käppen för att jag inte släpper en tant före mig i kassan skulle däremot INTE bemötas med respekt. Varför ska man släppa före en person bara för att han/hon är äldre? Står jag med en fullastad vagn och personen bakom bara har några få saker släpper jag alltid före. oavsett ålder. ALLA ska man bemöta med respekt och ett vänligt leende. Inte bara äldre.
Till sist - den enda som skulle få ge mig ett rapp med käppen...det är House ;-)

Vad drömmer de egentligen om!?

Ja, vad drömmer egentligen ett barn om?
Första gången min dotter pratade i sömnen så sa hon "kött...jag vill ha kött". Då var hon väl ungefär 2 år gammal och hade precis lärt sig prata. Mycket lustigt sagt tyckte jag då.
Några månader senare hör jag henne gråta och rusar in och hon kommer springandes emot mig och jag frågar vad hon drömt om.
"Dean Martin" snyftar hon!
Jaja...okej...knappa tre år och vet vem Dean Martin är? Har jämnåriga kompisar som inte ens vet vem det är! På morgonen dock verkar det som att det inte var en mardröm för han hade minsann burit henne på sina axlar hem till Onkel Bob (min bror Robert som vi kallar för Onkel Bob). Ja, där ser man...
Och så inatt då. Jag ligger och läser och ett tu tre hör jag henne, med hög, klar och tydlig stämma fräsa i att "Det var DU som pruttade!"
Jag började fnissa och gick fram till hennes säng och hon sov och snusade som en liten stock.
Ja, vad drömmer de om egentligen?

Hemska minnen från mitt forna jobb...

Ordet hemsk kanske låter lite väl överdrivet men när jag tänker tillbaka så var det ändå rätt hemskt. Eller kanske mer irriterande? Ja, jag vet inte. Men det är såna där småsaker som jag störde mig enormt på. Då, när det hände och nu, idag. Även fast det är flera år sedan. Jag började mitt jobb på videobutiken direkt efter studenten, vilket var år 1997. Jag började som gratis arbetskraft genom att ställa iordning ett filmlager och det ena ledde till det andra för snart jobbade jag extra och sen blev jag ordinarie och till sist blev jag butiksansvarig i Arboga. Även om det inte direkt hette butiksansvarig så kallar jag mig det eftersom det var jag som hade hand om tobaksbeställningar samt godis-, glass- och drickabeställningarna.
Men hur som helst...mina minnen har ingenting med det att göra. Det var roligt att jobba. Jag trivdes som fisken i vattnet. Jag älskar film och jag fick hyra film gratis - vad mer kunde man begära? Lönen var skit men jag bodde hemma så jag hade det helt ok. Eftersom jag aldrig varit mycket för att festa eller hålla på så hade jag det som sagt bra.
Men som sagt...det där hemska då? Jo. Varje gång en film görs så släpps den först på bio och sedan på video. Eller direkt på video om den inte gick upp på bio. Onsdagar är alltid den dagen då en film släpps. Så var det då och så är det än idag. På video alltså. Men ändå...jag minns när Titanic kom på bio, direkt efter premiären kom folk in och frågade om filmen fanns inne.
"Nej, den går fortfarande på bio och släpps inte på video förrän om X antal månader" svarade jag.
"Den finns i Stockholm att hyra!" fräste kunden.
"Nej, den släpps på video samtidigt över hela Sverige" svarade jag och försökte hålla god min.
I ett sånt läge ville man bara skrika (när man varit med om det tio gånger på en timme) att
"ÅK TILL STOCKHOLM DÅ FÖR I HELVETE!"
Det gjrode man ju såklart inte. Men jag hade god lust ibland.
Sen var det på den tiden då filmen "American History X" släpptes. Folk kom in och frågade om man hade filmen "Citizen X" och javisst sa jag och letade fram den.
"Det här är inte rätt film!" sa de då.
"Jo, det här är "Citizen X" sa jag och pekade på fodralet och titeln.
"Ja, men det är inte den jag menar" sa de irriterat. "Jag menar den här filmen om nazisten"
("Jaha, men säg det då för fan" tänkte jag ibland)
"Jaha, men då är det American History X du menar" sa jag.
"Jaja, det är ju samma sak" muttrade kunden och fick den filmen han/hon efterfrågade.

Det var Notting Hill Gate med som efterfrågades. Vadå Notting Hill GATE!? Den heter Notting Hill. End of story. Inget GATE. Varför krångla till det?

Och alla de kunder som hyrde en film och kom tillbaka med den dagen efter och ville ha pengarna tillbaka för filmen var inte bra.
Eller kom försent med filmen flera dagar och ville inte betala skulden för den hade ju ändå inte fungerat.
Eller precis när DVD kom och det minsann inte var någon svensk text på den. Sen när man visade hur man ställde in svensk text (på plats i butiken då när de kom in för att klaga) så fick man svaret att det där går inte på min DVD. (Jo, det går på alla).

Det kan tyckas banalt och löjligt att bli irriterad över såna här saker men när man stod där 5-6 dagar i veckan och 6-8 timmar per dag och hörde det här om och om och om igen så blev man irriterad. Men nej, jag visade det aldrig.
Faktum är att jag bara tappat tålamodet en enda gång när jag jobbat. En kund som kom in, eller kund är att ta i. En "finare herre" som han uppenbarligen trodde att han var. Jag minns inte riktigt vad allt handlade om, det har jag förträngt, men något gjorde att han skulle klaga. Och börja gnälla över samhällets brister (bristerna var att det fanns kvinnor).
"Ja, ska du stå här och kommentera mitt kön så är jag inte intresserad av att lyssna!" sa jag.
"Alla kärringar kan dra åt helvete!" fick jag höra.
"Du kan dra åt helvete du med, ut för fan!" sa jag.
Och det var enda gången jag tappat tålamodet. Efter att ha stått och tagit skit av den här personen i en kvart så tappade jag kontrollen. Kunden har inte alltid rätt. Faktum är att de ofta har fel, det är ju jag som är experten när jag står där. Nej, men jag hoppas ni förstår vad jag menar.

Men nej, jag ska inte klaga bara. Det var ju såklart så att om jag hade 50 kunder på en dag så var minst 49 av dem trevliga. Men kommer det in en enda liten klagonisse så förstörs en hel dag.
Ja, självklart ska man ha kompensation om en film nu inte fungerar. Självklart är det tråkigt att betala en 50-lapp och filmen inte är bra. Men JAG kan inte rå för en sådan sak.
End of story.

Nu har den kommit!

Idag kom posten! Jippi! Ja, nu är det ju så att posten kommer fem dagar i veckan men det är inte varje dag som något efterlängtat kommer på posten.
MAMMA MIA! Det var den som kom idag, har haft den förhandsbokad i månader...så ikväll ska jag se den. Igen. Jag har redan sett den 8 gånger men nu har jag ju extramaterial och bloopers och sånt att nuta av. Samt en sing-a-long-version. Fast iofs...jag kan ju texterna ändå. Man föds ju mer eller mindre med ABBAs texter inpräntade i hjärnan.
Menj ag måste hur som helst vänta några timmar innan jag återigen kan njuta av filmen. För jag ska jobba först. De ringde imorse och frågade om jag kunde jobba ikväll. Om jag kunde?! Självklart kan jag! Jag är ju arbetslös och kryper på mina bara knän för att få jobba. Lustigt nog ringde det igen några timmar senare och då kom frågan om jag kunde jobba natt...men jag var ju redan uppbokad så det var bara att säga man inte kunde. Men jag jobbar hellre kväll än natt, även om det innebär mindre pengar. Det var jobbigt att hålla sig vaken och så länge jag har mat för dagen och tak över huvudet ska jag inte vara sån att jag måste gräma mig över några misasde hundralappar när jag liksom ändå får jobba.
Så nu ska jag gå iväg i snö och kyla till jobbet, slita några timmar och sen glida hem för att titta på Mamma Mia! Om jag inte lyckas övertala sambon att stirra på ett eller två avsnitt av The X-files, vi är på säsong 2 nu. Ibland måste man återuppleva gamla minnen.

Glömde ju skrika ut min glädje!

Igår fick jag och många andra Djurgårdare en tidig julklapp! Besked om att Siggi Jonsson och Paul Lindholm avgår med omedelbar verkan. Det behövdes ju ett tränarbyte, sådana dåliga resultat fungerar inte i längden.
Visst kan det komma en tränare/tränarduo som är sämre men man måste ju tänka lite optimistiskt med!
Nu kan man se fram emot allsvenska premiären ändå...det är ju bara knappa 5 månader kvar...

Det kliar i fingrarna...

Det är över en vecka kvar till första advent. Normalt sett brukar jag börja pynta när jag fyller år, vilket är 28 november. Det har hänt att min födelsedag har infallit på första advent med men det är iaf legitimt att börja pynta då.
Men det kliar i fingrarna NU! Jag vill slänga upp alla stakar och stjärnor nu idag! På en gång. Jag vill dra på julmusik på högsta volym och baka lussebullar (jaja, det där med musiken och baket har jag redan hunnit med).
Men jag får vänta en vecka till. För nästa torsdag, på eftermiddagen...då jävlar åker det upp!

Välkomna åter får man väl säga

Egentligen vill jag inte hälsa dem välkomna men jag gör det ändå.
Brommapojkarna är tillbaka i Allsvenskan. Säsongen 2009 kommer vi ha dessa små svartröda pojkar i högsta serien igen.
Det enda positiva jag kan se är väl att vi får chans till revansch med tanke på att sist de spelade i allsvenskan (2007) så spöade de oss båda gångerna.
Bye bye Ljungskile och välkomna åter BP.
Väl mött 2009.

Utmanad.

Jaha, så då har jag tydligen blivit utmanad. Ska lista 7 saker om mig själv, både annorlunda och alldagliga. Finns ju inte mycket att säga om mig själv faktiskt. Det är ju det där gamla vanliga förstås mend et vet ju alla redan.
Men jag försöker. Här är en liten lista!

1. Jag har lidit av "tappa-bort-nyckel"fobi. Det är en fobi där jag helt enkelt är livrädd för att tappa bort nycklar. När jag var yngre så slarvade jag bort nycklar ofta, en gång kastade jag till och med bort min brors nyckel (var arg för att han fick en nyckel men inte jag - att han var tre år äldre spelade ingen roll tyckte jag då!).
Så varje kväll innan jag gick och lade mig så genom gick jag en procedur. Jag hade i mitt rum i hörnet längst in en spegelbyrå. I andra hörnet (diagonalt över) hade jag min säng. Brevid sängen stod skrivbordet och där på hade jag klockradio och ett vattenglas. Så jag tog en klunk vatten, behöll vattnet i munnen (svalde alltså inte) utan gick till spegelbyrån där mina nycklar låg. Slog på nycklarna (räckte inte att bara titta på dem - de kunde vara en synvilla!) och gick tillbaka till sängen. När jag sen släckte lampan kunde jag svälja. För då visste jag att nycklarna låg där.

2. En gång var jag på Heartbreak i Västerås (ett uteställe) på firmafest. Jag hade inte åldern inne men min chef fixade in mig. Jag brukar inte dricka alkohol. Jag gillar inte smaken av det och absolut inte effekten av det. Men den gången skulle jag dricka. Fattade inte att man ska helst äta ordentligt med mat innan så jag drack på i stort sett fastande mage. Och spydde såklart.
På toan hade väl varit helt ok men det blev tyvärr rakt över ryggen på, håll i er, chefens älskarinna!!! Jag kände henne, vi jobbade ihop...men fy satan vad hemskt.
Det hela resulterade i att jag skulle bli utslängd. Men det var i Västerås, jag bor i Arboga. Det var tidig vår och inte alls varmt och skönt ute. Chefen lyckades fixa till att jag skulle bli utlåst på deras altan. Så där satt jag...i flera timmar. Usch. har inte druckit alkohol många gånger sen dess. Tror det blivit tio gånger totalt i hela mitt liv jag druckit. Ni förstår varför kanske? :-)

3. Precis när jag hade fått barn så var jag så inkörd på att jag bara hade katter. För en katt är man matte. För ett barn är man mamma. Men jag sa under en lång period "Såja, matte kommer! Matte ska ge dig mat, mattes lilla älskling!"...inte så lite pinsamt. MAMMA heter det ju!

4. När jag var i 10-12årsåldern hade jag en hemlig förälskelse i Harrison Ford. Jag hade klippt ut hans huvud ur en OKEJ-tidning som jag tejpade upp på min garderobsdörr så jag kunde pussa honom godnatt. Haha, jag var som sagt 10-12 år!!!

Nu kommer jag inte på några konstigheter så nu blir det några totalt ointressanta och triviala saker:

5. Jag är chipsmissbrukare. Måste äta chips i stort sett dagligen.
6. Min favoriträtt är potatisgratäng med marinerad kycklingfilé och sallad.
7. Filmen North by Northwest är en av världens bästa filmer. Den har allt. Bra regi (Hitchcock - need I say more?), bra skådisar (Cary Grant och James Mason liksom) och innehåller humor, spänning och kärlek. Så länge Cary Grant är med är det alltid sevärt men den här är verkligen kanon!

Och nu ska jag tydligen utmana några andra, 7 stycken för att vara exakt...saken är bara den att jag inte har många att utmana :-(
Jag har två säkra att utmana så jag utmanar i alla fall dem. Och sen är jag ledsen...men jag är en sån där ynklig person som inte har många vänner och de jag har är blogglösa så vitt jag vet.

Den enda ölen jag gillar - Finlandssvensken Sarah
Sisu - "mina drömmars kvinna" (hon fattar vad jag menar...uppblåsbart altare och lite sånt)

Nattjobb...

Att jobba natt är inte min grej. Inte när man har barn. Speciellt inte när barnet inte är helt friskt.
Jag måste tacka ja till allt jobb jag kan få, eftersom jag har timvik på ETT enda ställe varken kan eller vill jag neka chans till jobb.
Så när de ringde och ville att jag skulle jobba natt tackade jag ja på en gång!
Jag gick och lade mig redan 21 för att få sova länge och väl men dottern gnällde och hostade natten igenom så när klockan var 7 ar jag tröttare än jag brukar vara när jag lägger mig vid midnatt. Lite bullbak, öppna förskolan och hem för att försöka sova några timmer (totalt misslyckat försök). lite matlagning, familjekväll (Emil är jävligt roligt att titta på!) och sen iväg att jobba. Har aldrig jobbat natt, hade ingen aning om vilka rutiner som ingår när man jobbar natt. Men det gick rätt bra, jag höll mig vaken. Ögonen var som grustag runt 3 på natten. Klockan 7 stapplade jag hemåt (ja, ska man vara riktigt noga stapplade jag in i min pappas bil och fick skjuts hem) och sov sen till ett på eftermiddagen. Hade ingen aning om vilken dag det var, vad klockan var och allt ställdes upp och ner.
Imorgon natt ska jag jobba igen. Vet att jag kommer tvingas till att vara vaken i ett dygn totalt sett då...trött redan nu bara av tanken.
Nej, nattskiftet är nog inget för mig. men det är kul att prova på. Tror dessutom det är ganska roligt sen när jag får lön för mödan.

Rubriker...

DIF-fansen kräver tränarnas avgång.
Vad säger en sån rubrik? Jo, den säger att Djurgårdens supportrar KRÄVER att tränarna ska avgå. Ja, jag sticker inte under stol med att jag vill ha ny tränare - absolut inte. Siggi är inte rätt man att leda Djurgården, något måste hända. Men kräver jag? Nej, jag kan inte kräva någonting. Jag vill, men jag kan inte kräva. Däremot kan jag som medlem i Djugårdens IF kräva att man lyssnar på supportrarna, men så länge man inte är med i styrelsen kan jag ju egentligen ingenting göra.
Självklart är man besviken över en tolfte plats i tabellen. Att sparka tränaren känns som rätt beslut eftersom vi fortsätter med samma spelstil. Uppställningen känns offensiv men eftesrom inga mål görs är något ändå fel. och det är tränaren som bestämmer hur spelarna ska spela. Tränaren som bestämmer när ett byte ska göras, vem som ska sitta på bänken, vem som inte ska tas ut i laget och så vidare.
När man läser den där rubriken så får man en uppfattning. Läser man sen artikeln så står det att 200 supportrar hade varit på styrelsemötet och sagt att de vill ha en ny tränare. Det är lite skillnad. Även om det självfallet finns en liten klick "supportrar" (jag vill inte kalla dem det) som mycket väl skulle kunna tänka sig att kräva. Alltså använda sig av aik-metoder och hota tränare att avgå etc.
Men ja, jag hoppas innerligt att vi har en ny tränare eller en ny tränarduo till säsongen 2009. Det behöver inte innebära att vi kommer vinna guld för det men något är fel, något måste göras och tränarbyte är en naturlig del av det.

Hjälpa till, sa Pulvret...

NEJ, skrek morfar.

Nu skriker inte morfar mer, för morfar dog idag. Pulvrets morfar alltså. Mannen som låg bakom böckerna om Pulvret. Lasse Sandberg. Tillsammans med sin fru Inger skrev han massa klassiska barnböcker; Spöket Laban, Pulvret, Lilla Anna och Långa farbrorn och Tummen för att nämna de mest kända.

Min dotter älskar dem alla. Speciellt Pulvret. Jag älskade Pulvret med när jag var liten. Just boken som heter "Hjälpa till, sa Pulvret". Morfar som ska steka pannkakor och Pulvret som vill hjälpa till...det går inte så bra. Böckerna är så mysiga. Och nu är han död. Nu får han springa runt på slottet Godmorgonsol tillsammans med spöket Laban och spöka.

Vila i frid, Lasse Sandberg.

Aj, aj, aj...

Idag hade jag tid hos tandläkaren för att laga ett hål. Ingen tandvärk eller någonting men har de hittat ett hål så måste det ju lagas - dyrt som attan att rotfylla och hålla på. Dessutom tror jag det gör ont om hålet skulle bli större.
Hur som helst, jag gick till tandläkaren och han började dona i munnen på mig. När bedövningen var klar skulle han skruva på någon grej där hålet var. Nån liten grej som såg ut som aluminiumfolie på en pinne fästes runt min tand och det där folieaktiga skar rakt upp i tandköttet.
"Aj", sa jag.
"Ja, det kan göra lite ont", sa han.
Aj satan i gatan vad det smärtar tänkte jag men härdade ut. När allt var klart och han skruvade bort den där grejen gjorde det fortfarande jätteont.
"Hur känns det?" frågade han.
"Det gör ont efter den där grejen", sa jag.
"Ja, det kan det göra ett tag, du får komma tillbaka om det inte släpper" replikerade han

Nu har det gått nästan 12 timmar och det gör fortfarande ont...jag hoppas att det har släppt tills imorgon.
Man går utan smärta till tandläkaren och kommer hem 955:- fattigare med tandvärk. Snacka om snedvriden värld man lever i!

Ibland går det som på räls...

Det finns dagar då allt går åt helvete, sen finns det dagar då allt går som på räls. Däremellan finns det förstås dagar som liksom inte går åt något håll, det där som jag antar kallas för vardagslunk.
När det kommer till hockey så går det väl i och för sig snarare på is än på räls men nu är det ju metaforer man pratar om. Idag gick det som på räls för Djurgården. Modo kom på besök till Stockholm och Hovet. Efter 5,32 stod det 3-0 till DIF och Krizan lämnade Modos mål till förmån för sin målvaktskollega (jag skriver så för jag kommer inte ihåg vad han heter just nu). Matchen slutade 7-0. Djurgården kom från 5 raka förluster och Modo låg på en andraplats i tabellen. Det här var deras största förlust för säsongen. Och vår största vinst. Det var så kul att se att allt gick vår väg, puckarna studsade rätt, passningarna kom fram fast de var lite vanskliga. Ja, allt gick vägen. Glädjen på Hovet var fenomenal, supportrar dansade längst rinken. Ja faktiskt, de gick på led och dansade och sjöng och hoppade. Så som det ska vara. Man kan ju hoppas att Aftonbladet och Expressen skriver om det istället för att enbart fokusera på de fåtalet bråkstakar som är på vissa matcher. Det som sker på läktarna är att supportrar (absolut ej att förväxla med huliganer) sjunger, hoppar, dansar, skrattar och gråter. Det förekommer en del fula ord riktade mot domaren och lite nidvisor riktade mot motståndarlaget men mestadels sjungs det om kärleken till klubben. Dessvärre överskuggas det av att en eller två tänder en bengal eller att en liten klick börjar slåss. Nej, det är inte acceptabelt, långt ifrån. Men det förekommer så mycket mer! Glädje till exempel, en glädje som det tydligen inte finns plats för i media. Varpå media tyvärr avskräcker folk från att gå på matcher. Men nog om det nu...VI VANN! Glädjen är enorm.

"Ni kan kalla oss för dårar när vi gråter glädjetårar
för att Stockholms Stolthet tagit tre poäng.
Och mitt Djurgårdshjärta brinner
och även om vi inte vinner
så sjunger vi vår Djurgården refräng:
Sjung Djurgården, sjung Djurgården, sjung Djurgården chalala!"

Men...han är ju bög?

En liten sak som jag kom att tänka på idag när jag läste ett foruminlägg av min käre Sisu på familjeliv.
När jag var 13 år började jag dyrka Elton John. "Alla" andra hade (på den tiden) dyrkade New kids on the block om man nu skulle dyrka någon. Det var inne med NKOTB då. Jag däremot har aldrig riktigt följt med strömmen på det sättet. Gillar jag något så gör jag det, jag skiter i om det är "inne" eller inte.
Hur som helst, Elton John var det. jag vet inte hur många gånger jar har hört kommentaren "Men han är ju bög?" när jag sagt vem min idol var. Och? Vad spelar det för roll? Kan man inte sjunga när man är homosexuell eller vadå? Spelar han sämre piano för sin läggning? Skriver han sämre musik för att han föredrar män?
När jag framlagt dessa saker fick jag då ofta höra följande: "Men han är ju så gammal?"
Jaha...när jag började älska hans musik var han 44 år. Är det så gammalt? Ja, nu är han 61 år - men so what? Vad spelar det för roll? Jag hade ju fördelen då jag började samla skivor att han hade gjort musik sen 60-talet. NKOTB hade släppt ett album. Min idol kunde i alla fall fylla ett par plattor enbart med hits!
Fick även ibland höra följande, totalt irrelevanta mening, "Men han är ju inte ens snygg!"
Ja...vad ska man säga? Vad i herrans namn spelar utseendet för roll? Jag älskar Elton Johns musik, hans pianospel och hans röst. Jag älskar Bernie Taupins underbara sångtexter. Hur se ser ut, hur gamla de är och vilka de vill ha sex med skiter jag fullkomligt i. Går man på utseende, sexuell läggning och ålder så försvinner oerhört mycket guldkorn. Stackare som gör så.

Fars dag och slutet på ytterligare en säsong

Idag är det fars dag. En sån där dag då en del människor skriker och klagar över att det inte behövs massa sånt skit. Det gynnar bara handeln och bla bla bla. Jag tycker det är bra med såna här dagar! Mors dag och fars dag betyder ju inte att man ska bry sig om siin mamma och pappa BARA just denna dag. Man kan faktiskt bry sig 365 dagar om året men vad gör det om man gör något litet extra? Det behöver inte gynna handeln genom att man måste köpa en skjorta med slips på Dressman för 299:-. Det räcker med att kanske bjuda på mat. Nej, inte ute på restaurang utan hemma. Äta gör man ju ändå. Jag bjöd hit min pappa idag på mat. Det kostade mig inget extra eftersom jag ändå skulle göra mat.
Så grattis till alla pappor där ute. Även om ni skiter i fars dag så tycker jag att man kan uppmärksamma er ändå. Det skadar ju inte, eller hur?

Och idag var det för övrigt sista omgången i allsvenskan. En säsong som för min del varit ett rent helvete. Det laget man håller på spelar som...ja, jag vet inte vad. Vi kom på en riktigt usel placering i år. Förlorade sista omgången, hemma mot Trelleborg. Tragiskt. Pinsamt. Men rätt väntat. Det enda positiva är kankse att styrelsen inser vilken sopig tränarduo vi har och ger dem sparken. Det behövs nog lite nytt, på många håll och kanter i den anrika föreningen. En 12:e plats känns inte riktigt bra...vi har ett lag som i alla fall ska placeras i topp 5.
Kalmar FF vann SM-guld. GRATTIS! Välförtjänt! Elfsborg kom strax efter och på samma poäng sen Göteborg och Helsingborg. Ut åkte Norrköping med dunder och brak (men de spöade skiten ur bajen i sista - tack för det!) och Sundsvall. Kvalar gör Ljungskile. Vilket innebär att vi nästa år antingen har Ljungskile eller Brommapojkarna i Allsvenskan...som att välja mellan pest och kolera. Men Ljungskile hoppas jag nog lite mer på. Det klubbnamnet låter ju i alla fall normalt.
Men hur som helst...den här säsongen lägger jag till handlingarna. Så vidrig som den har varit ur djurgårdsögon sett så ville man den skulle ta slut redan innan sommaruppehållet. Nu har jag inget emot att vänta till mars/april eller när den kommer dra i gång nästa år. Fast jag vet ändå att man efter nyår kommer börja längta lite smått ändå.
Återigen: Grattis Kalmar (skicka Nanne till oss!) och alla ni fäder där ute i vida världen!

Jag blev bjuden på fest!

Jag skriver ett litet utropstecken i slutet på rubriken för att försöka få fram att det är helt otroligt att JAG blev bjuden på fest. Jag som aldrig blir bjuden på fest. Har aldrig blivit bjuden på fest. Jag var ett sånt där mobbat och utfryst barn. Jag minns en gång på högstadiet så bjöd en tjej alla tjejer utom mig och min bästa kompis på fest. Alla andra utom vi två blev bjudna. "Värdinnan" hade sen mage att fråga oss vilken mat hon skulle bjuda på. Det är ju inte riktigt klokt. På gymnasiet blev jag heller aldrig bjuden på fest men jag var i alla fall hyffsat accepterad och det gick bra att umgås med mig på daglig basis så att säga. Men jag är inte cool. Jag har aldrig varit cool och jag kommer aldrig att bli cool. Cool är liksom inte min grej. Det närmaste cool jag kommer är att lyssna på Dean Martin som ibland kallades för "king of cool". Och det är ju inte direkt nära. (Nynnar på "That's amore" utifall det gör mig liiiiite cool i alla fall.)
Jag har visserligen aldrig strävat efter att vara populär och inne, eller cool eller tuff. Jag är ju jag. Ointressant på gränsen till menlös. Blyg och alldaglig och dricker inte sprit. Och en sån kan man ju inte bjuda på fest inte!
Men så blev jag som sagt i alla fall bjuden på fest. Inflyttningsfest hos min gode granne Ann. Hon är en god vän dessutom. Jag, sambon och dottern blev bjudna men tyvärr var sambon tvungen att jobba och det innebar ju att man inte kunde bli långvarig eftersom dottern måste sova runt 19-tiden. Men skit samma! Hon bjöd mig. Jag blev glad av det. För jag kände mig accepterad. Det bjöds på tacos (åh, det är så gott) och sen på massa godsaker. Dessvärre kom godsakerna fram när man var tvungen att gå hem (avhjälpt nu med att jag har poppat popcorn) men jag blev som sagt bjuden. Sen att man är en blyg person som har lite svårt att hävda mig bland massa (främmande) folk skiter vi i just nu. Jag satt där med min tacotallrik och mös...för jag var bjuden på fest!
Tack Ann. För god mat, för trevligt sällskap och för att du bjöd mig.

Så var det dags att leka fotograf igen då

Igår när jag gick med dottern till dagis bannade jag mig själv för att jag inte hade med mig kameran. Dimman gjorde liksom omgivningen så magisk på något sätt. Så imorse tog jag med mig kameran. Bättre idag tror jag för det var dessutom frost. Dimma OCH frost liksom, läge för snygga bilder! Folk lär väl tro att man är galen när man kryper runt i dikena halv nio på morgonen, men det får man ta! Här är lite smakprov på mina alster.

Jag mitt jävla nöt!

Ha! Rubriken lurade dig lite...erkänn nu! Erkänn!
Jag är inget nöt (eller jo, det kanske jag är men det hör inte hit just nu, jag har bakat med nötter därav rubrik!). Vad jag är, är en bakälskande människa. Jag älskar att baka. Jag älskar inte att äta upp det (en del grejer är förstås goda men eftersom det inte är chips så...) men jag älskar att baka det. Jag kan stå mitt i natten och baka. När jag bakar bullar är jag så otålig på att degen ska jäsa att jag hinner med att baka ett par sorters kakor däremellan.
Mitt bakande började när jag var ung (ack den gamla goda tiden...) och jag insåg hur fruktansvärt lätt det är att baka chokladmuffins. Muffins är en sån där sak som man liksom inte kan misslyckas med. Det är gott, det går snabbt och det är enkelt. Piece of cake, för att vara fyndig.
Nu idag har jag bakat igen. En ny sorts muffins. Jimmys peanutmuffins hette de enligt receptet. (Peanut = nöt, därav min fyndiga rubrik!)
Jag får recept en gång var tredje vecka ifrån något som kallas HEMBAKAT. perfekt klubb för lilla mig som skulle kunna bosätta mig vid spisen och baka och laga mat och inte bry mig det minsta om några vresiga feminister kom dragandes med sitt jämställdhetsskit. (Jo, jag vill ha ett jämställt samhälle men mina intressen får inte komma i vägen. Väger dock upp det bra genom att stå i klacken och skrika domarjävel på en djurgårdsmatch).

Hur som helst...de ligger där ute i köket nu och ser fina ut. Om de är goda vet jag inte...det får sambon avgöra när han kommer hem. Om han fortfarande är kvar imorgonbitti när jag vaknar och lever så har han, 1) inte dött av matförgiftning eller 2) inte lämnat för mig att jag bakar äckliga muffins.
Här en bild på dem förövrigt!

Sprinklersystem

Det finns gånger då ett sprinklersystem går igång. T ex vid brand. Eller om det är något tekniskt fel kanske? Jag har ett sprinklersystem här hemma. Jag själv. Jag gråter väldigt ofta och jag gråter till allt. När jag säger allt så menar jag ALLT. Två minuter med dottern med en Nalle Puh-film så gråter jag. Hallå! Det är ju faktiskt sorgligt när Kanin blir arg och stackars Ru blir ledsen och tror påsken är inställd.
När Manchester United vann mot Chelsea för några år sen för första gången på länge så grät jag. Det var så rörande när slutsignalen gick och publiken brölade ut sin lycka.
Jag tittade på ett House-avsnitt igår coh vår käre doktor skulle utföra öppen kirurgi på ett foster och när de skär upp livmodern så kommer den lilla handen ut och griper tag i hans finger. Tårarna sprutade! Mascaran rann (det är därför jag sällan sminkar mig) och jag såg ut som någon som tagit fel på dag och trodde det var Halloween.
Sen finns det en sak som gör att jag alltid gråter. Min far och bror vet om detta och kan använda det mot mig när som helst. Det räcker om de säger "gardin och finservis" så börjar tårarna trilla. De syftar då på en låt som jag hörde för en herrans massa år sen insjungen av Vikingarna som heter "Den stora dagen". Hör jag den låten (eller bara läser texten) så gråter jag. Gråter är understatement of the century. Skulle vi någon gång får vattenbrist här i Sverige skulle man kunna hyra in mig och sätta på låten och problemet skulle vara ur världen på nolltid.
Jag vet inte vem som skrivit text och musik men här är i alla fall texten:

En gammal kvinna går omkring och pyntar i sitt hus
Idag är det hennes stora dag.
Hon har köpt kaffebröd och tårta som smyckats med små ljus
och en likör av bästa slag.
Och när hon lägger på en duk, den finaste hon har,
så ringer det på hennes telefon.
Hon blir glad och lyfter luren och hör rösten på en karl, hennes allra yngsta son.

Jaså, säger Du det, Du kan inte komma från,
Du tog fel på vilken dag det var.
Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring,
för jag finns ju här var dag.

Hon tar fram finservicen, den med små violer på,
en kopp har visst en gång gått i kras.
Men hon tänker att det gör nog ingenting,
vi blir så få på mitt årliga kalas.
Och när kaffet kokar upp så ringer det på telefon,
och hon glömmer allt och springer därifrån,
och på ett ögonblick hon mister något av sin illusion när hon hör sin äldste son.

Jaså, säger Du det...

Flera timmar drar förbi och dagen blir till kväll,
en trött gammal kvinna somnar in.
Hon har stått där hela dagen och väntat sina barn vid sin blommiga gardin.
Hennes kaffebröd finns var och tårtan där den står, den visar hur barn kan överge.
Och när dottern ringer finns det inget mer att förstå, då har ljusen brunnit ner.

Jaså, säger Du det...

Ja, ni förstår väl?! Nej, nu ser jag längre ingenting...har översvämning i ögonen.

Det var väl då fan på tiden!

Äntligen! Det känns som att en liten wind of change äntligen har svept över världen. Åtminstone över America. Det var på tiden. Det behövdes. Nu har det hänt. Det tog en herrans massa år (219 om jag inte missminner mig). Barack Obama har blivit vald som första svarte president. Att det skulle behöva ta 219 år är ju på sitt sätt ganska sjukt men nu har det hänt. Äntligen.
Bara hoppas att vi om fyra år, efter att Obama förhoppningsvis förändrat världen, vi får en första kvinnlig president. För hör och häpna, svarta och kvinnor är faktiskt människor med. Man behöver liksom inga 219 för att inse det. Vi är alla människor.
"Om någon därute trodde att USA inte var en plats där alllting är möjligt. I natt fick ni svaret." Så sa han. Barack Obama. President nummer 44 i ordningen.
Något av det bästa i talet (tack Sarah för att jag nästan glömde det!) var även följande, extremt slående mening: "It's not a black america, it's not a white america, it's not a latino america - IT'S THE UNITED STATES OF AMERICA". Det har han så rätt i. Så skönt att se att någon som inser det. Vi har nog med översittare här i världen, bra att de får sig en knäpp på näsan.
Han avslutade sitt tal till nationen med " God bless you and may god bless America!" Det behövs. Inte för att jag tror på Gud men det låter bra!

Förbundskapten...

Jaha, så var det klart att Maradona tar över rollen som förbundskapten för Argentina. Den gamle legendariska fotbollsspelaren ser det som en heder. Och det är en heder. Han har blivit vald. Han får äran att försöka leda Argentina till VM 2010. Folk litar på honom, respekterar honom och tror på honom. Precis som det ska vara.
Alla vet väl vem Maradona är? Han var stor. Enorm. Gigantisk. Rent fotbollsmässigt alltså. Karln är inte särskilt lång (166 cm har jag tagit reda på). Men vad gör det? Han är en av världens genom tiderna störste spelare. Argentina vann VM år 1986 mycket tack vare Maradona. Ja, fotboll är en lagsport och det är totalt 11 man på plan men ibland kan faktiskt en spelare göra skillnad mellan guld och inte guld. Maradona var en sån kille som gjorde skillnad.
Han har många meriter som spelare men inga som tränare. Men som sagt - han är en legend. Han kan en del om fotboll. Varför kan inte vi ha en sådan förbundskapten? Vi sitter här med Lagerbäck. Ja, han har lett Sveriges landslag till fem raka mästerskap men sen då? Inget händer i mästerskapen. Vi spelar tråkigt. Och inte nog med det, vi spelar så...vad ska man säga? För att få spela i Sveriges A-landslag känns det som att man måste vara minst 30 år. Nya talanger verkar inte få chansen. De får inte ens chansen fast de dominerar i allsvenskan. Fast Elm fick förstås den stora äran att i alla fall TITTA i pärmen. Vår sista match (hemma mot Portugal) gjordes INGET byte. Även fast Elmander (dessutom nyligen tillbaka efter skada) fullkomligen gick på knäna och höll på att ställa till det ett antal gånger byttes han inte ut. Ingen byttes ut. Berg fick vara kvar på bänken. Berg! Han som fullkomligen öser in mål i holländska ligan. och Elm då. Som är en av allsvenskans bästa spelare. Nej, jag anser att man måste satsa på att få in lite ungt folk, nya talanger. Hungriga spelare. Och spelare som kan ge Zlatan nåt att jobba med. Zlatan är vår bästa spelare, en av världens bästa spelare men om han ska kunna göra mål måste han få en boll. En boll får man inte genom att ta den och betala i kassan utan man får den via passning. Och eftersom det i fotboll är en så där 4 backar som gör allt för att hindra en forward från att ta bollen så msåte passningen alltså vara bra.
Men, men...Lagerbäck verkar sitta där han sitter. Lika bergsäkert som att...ja, fyll i själva nån bra metafor eller vad det heter.
Man får hoppas (för Argentinas skull) att Maradona gör ett bra jobb. Och att Lagerbäck avgår. Sen kan väl Glenn Hysén eller nån ta över Sverige. Bra? Troligen inte. Bättre än Lagerbäck? Javisst ;-)

Det är med stor sorg...

Låt oss säga att jag låg vid min dödsbädd och någon kom fram till mig och frågade: "Ge mig ett gott råd innan du dör!" vad skulle jag då svara?
Jag skulle kunna låtsas vara djup och säga att man ska lyssna till sitt hjärta, eller vara poetisk och säga att man ska följa sina drömmar, eller rent av vara pervers och säga att man kan gå dit kuken pekar.
Eller så kanske jag skulle väsa fram tre ord. Läs Janet Evanovich.
Janet Evanovich är en författare som skrivit en serie extremt bra och jävligt roliga böcker om en minst sagt udda prisjägare och hennes kärleksbekymmer. De är lättlästa, roliga, dråpliga och spännande. Jag har nu läst 12 stycken. Det är med stor sorg (här är rubriken, så oroa er inte - så illa är det inte!) jag nu läst ut den sista. Det finns en bok nummer 13 och en nummer 14 med men inte översatta ännu (tror jag). Visserligen kan jag läsa på engelska men det får vänta tills den svenska finns ändå.
Men det känns lite vemodigt...jag har en Stieg Larsson trilogi som väntar på mig nu så jag är inte utan bok. Men ändå...man har liksom nästan blivit en del av Stephanie Plums liv (ja alltså, hon heter så, prisjägaren).
Jag behöver i och för sig inte ligga på nån dödsbädd, det räcker att sitta här i min Djurgårdströja och skriva det: Läs Janet Evanovich. Gör det bara. Du kommer inte ångra dig.

Häpnandsväckande!

Jag är ett Tommy Körberg-fan. Jag har alla skivor (utgivna på CD), jag har diverse program inspelade på video där han medverkat och jag försöker se honom live åtminstone en gång per år. Var nyligen och såg My Fair Lady på Oscars i Stockholm och han är ju bara för underbar!
Hur som helst så anser jag ju att han har Sveriges bästa sångröst. En av världens bästa med, men som sagt så är jag ju ett fan. Men han sjunger för jävla bra, det kan väl knappast ingen neka till?
Hur som helst så surfade jag nyss in på TV4´s hemsida och såg att Anna bergendahl hade gjort en cover på "Stad i ljus" i fredagens IDOL. H-J-Ä-L-P var min första tanke. Jag har aldrig sett Idol men jag har lyssnat lite på TV4´s hemsida. Jag gillar Anna, hon har en bra röst. Väldigt speciell. Men att sjunga Stad i ljus? Med bävan klickade jag på länken...och det var bra! Inte lika bra som när herr Körberg sjunger förstås men ändå...bra! Låten är väldigt fin (även om jag fortfarande undrar lite vad texten egentligen handlar om) och som sagt, Anna gör en väldigt bra version av den. http://www.tv4.se/1.283438?videoId=1.695665 hör och njut. Eller så går man direkt på originalet: http://www.youtube.com/watch?v=Vz78r_EMAEo

Phototime

Ja, jag älskar att fotografera. Och nej, jag tror inte att jag är ett proffs. Men jag tycker i alla fall att några bilder som jag tar är riktigt bra och dessa lägger jag nu upp här för allmän beskådan. har tagit bilderna idag, andra november, ute vid Hällarna. Den första bilden är strandkanten, jag har medvetet gjort så förgrunden ska vara ur fokus. Bild två är ett litet löv med lite droppar på. Sista bilden är en fin vy, med glitter på vattnet. Kan det bli bättre? (Ja, det kan det men det skiter vi i just nu!)

Att det finns så smarta grejer...

Jag har i ett par månader nu gått och våndats över hur jag ska göra med advenskalendern i år. Jag hade tänkt göra små paket, ett för varje dag till dottern men jag mitt dumma nöt gav bort massa smågrejer till dottern precis när jag hittade dem längst in i garderoben. Kom på ett par dagar senare att de små sakerna hade varit perfekta till en kalender. Men idag strosade jag runt inne på Marieberg köpcentrum i Örebro och gled in på BR Leksaker och vad hittar jag? Jo, Playmobil Advenskalender i tre olika utföranden. Polis, pirat och älvland. Dottern skulle helst vilja ha pirat så jag köpte en sån. Det innebär någon liten grej från piratlandet varje dag fram till jul och sen har hon ju en cool leksak sen. Jag hade ändå tänkt köpa Playmobilgrejer åt henne snart. Nu slipper jag det. Dessutom får jag leka med, jag älskade att leka med Playmo när jag var liten. Min faster hade piratskepp och westernland med playmo och jag älskade att leka där hemma. Nu får jag inte med något skepp uan nån sketen liten roddbåt i och för sig men va fan, hon är ju bara 3 år. Det finns en tid för allt. Även för ett stort flådigt piratskepp.
Tack playmo för att ni har räddat mig.

Spegel, spegel på väggen där...

...säg vilken film som läskigast är?
Jag har sett många rysare och skräckfilmer i mina dagar. Som ung (yngre) kunde jag se vad som helst utan att bli rädd och nu kan jag inte se något utan att skaka som ett jävla asplöv. Igår såg jag en film som heter "Mirrors" (http://www.imdb.com/title/tt0790686/). Jag blev skiträdd. Så rädd har jag inte blivit sen jag såg "Fear of the dark". Okej, jag höll på att skita ner mig när jag såg originalet av "Shutter" med. jaja, om man ska vara petig var "Dead silence" asläbbig med. Men hur som helst, "Mirrors" var det...Kiefer Sutherland tar jobb som nattvakt på ett nerbrunnet varuhus i New York och något konstigt händer i speglarna. Speglar är läskiga alltså...man vet att något kan dyka upp när det är en spegelscen i en skräckis. Här var det speglar hela tiden, fy satan var läskigt. Jag gick och hämtade Tiger - en av våra katter - för att ha lite sällskap. Och typiskt...inte ville han sitta i mitt knä inte. Då gick jag och hämtade Smulan, en annan av våra katter, men inte heller henne kunde man lita på! Så vad fanns det att göra? Jo, det var till att glida in och hämta min gamla nalle. Den gamle trotjänaren Leo, mitt lejon som jag fick av mormor på min födelsedag för typ 25 år sen. Det fungerade bra faktsikt. Filmen var fortfarande skitäcklig men jag hade iaf någon att krama! Inte fy skam. Man får inte vara så kräsen!

Biobesök

Jag älskar att gå på bio. Dels för att jag är ett riktigt filmfreak men även för att det är så mysigt. Man sitter bekvämt (iaf gör jag det, men jag är inte så lång), det är mörkt, bra ljud, stor bild, popcornen smakar bättre på bio, drickan är kallare än hemma och så är det gemenskapen. Negativt kan dock vara att en del inte förstår att man ska vara tyst på bio. Ja, man får skratta när det är en komedi, lite viskningar sinsemellan då och då bryr jag mig inte heller om men det finns folk som konstant pratar och en del stänger inte av ljudet på mobilen, vissa ska hångla så det smaskar och låter mer än vad det gör om ett slagsmål i en ankdamm. Och då är det ändå vuxna människor som låter! Vuxna människor som inte respekterar att andra har betalat en hundring var för att se en film.
Idag var jag med min dotter och såg Mamma Mu och Kråkan på bio. Det var hennes första gång på bio. Det var med skräckblandad förtjusning som vi gick. Jag sa åt henne att på bio sitter man still, man pratar inte utan man viskar om man nu prompt måste säga något och återigen; man sitter still. Hon är 3½ år och lyssnar ju inte alltid på vad man säger. En film hemma kan vara rolig i 5 minuter och sen är det lek som gäller. Så jag bävade inför biobesöket. Tänk om hon pratar högljutt hela tiden och börjar gråta när jag säger åt henne att vara tyst? Tänk om hon ska springa runt och dona inne i salongen?
Men vi kom, vi såg, vi åt popcorn. En knattemeny åt henne (liten MER, liten popcorn och en LEGOleksak) och en Hollywoodmeny åt mig och sambon.
Hon satt som ett litet tänt ljus och mumsade sina popcorn och tyckte det var hur kul som helst att gå på bio. Salongen var mer än halvfylld och ingen, alltså INGEN sade ett knyst. Det var inget spring av små fötter, det var inga små barnaröster som babblade oavbrutet och inga snyftningar eller skrik. Det var...tyst! Det enda som hördes var Rachel Molins råmande och Johan Ulvesons kraxande från bioduken.
Vad betyder då detta? Jo, barn har bättre vett och etikett än vad vuxna har på bio.
Lär av era barn - de är bättre än vad vuxna är. MU!

Det är skillnad på fall och fall

Det finns två sorters nederlag. Antingen faller man med besked eller så faller man snyggt. idag såg det ut i matchen mot Södertälje att det skulle bli det första. Pinsamt svagt vid alla baklängesmål och inte satte vi några av de vassa chanser vi själva skapade. Vid 0-3 kände man att man ville resa sig ur soffan och gå. Men så kom 1-3 och vi hade kontakt. Dessvärre blev det snart därefter 1-4 och återigen ville jag resa mig och fly från TVsoffan. När 1-5 kom var det ridå ner och det var väl mest deppigheten som gjorde att man inte kom upp ur soffan. Men då kom Josefsson...den här unga lovande killen som aldrig ger upp. Den formationen ger aldrig upp, ingen av dem gör det. 2-5. Ett powerplay som gjorde 3-5 och sen blev det lite spänning. Eller rättare sagt nervdaller i SSK. Jag trodde aldrig vi skulle vinna men vi förlorade i alla fall snyggt. De där avslutande minuterna i period 3 gör att vi faller snyggt istället för att falla med besked. En sån här sak kan man ta med sig till nästa match.
Och killar, gör som fjärdekejdan: ge aldrig upp. Eller som de säger i Galaxy Quest: "Never gice up, never surrender!"

Sån enorm tomhet...

I lördags klockan 16,00 satt man av någon outgrundlig anledning bänkad framför TVn igen. Det var fotboll på gång, hemmamatch mot Kalmar på Stadion. På Stadion...denna anrika, vackra arena där vi en gång i tiden regerade. På Stadion var vi starka, det var sällan vi förlorade hemma på Stadion. Den färgades vackert blåblå och våra sånger om den blå/gul/röda skölden ekade över gräset. Nu är vi inte starka någonstans. Inte ens supportrarna känns direkt starka längre. Våra röster må fortfarande vara starka men nu försvinner ju så många från matcherna. Visst, låt dem gå, de är ändå bara medgångssupportrar och sådana klarar man sig utan. Men det är ändå så tomt...
När matchen var slut stod det 0-1 på resultattavlan. Första halvlek innebar ganska bra spel från vår sida, ett skitmål i baken och resultatet stod sig till slutet. Och det kändes så tomt, så himla tomt. För några år sen var man arg efter en förlust, man var besviken och förbannad. Nu är man tom. Man förväntar sig ingenting längre, man liksom vet att det kommer skita sig. Spelar vi bra vet man att vi inte kan spela bra i 90 minuter + tillägg. Man liksom bara vet. Den här säsongen började så bra och den slutar i katastrof. Men jag orkar knappt bry mig. Jag älskar mitt Djurgården, det gör jag. Men jag älskar inte längre att titta på dem, för det känns så vemodigt att se det på något sätt. Passningsspelet är som bortblåst, vi har ingen egen spelidé, kontringar hinns knappt med för att det går så långsamt...Men ändå kommer jag i januari, februari börja längra till allsvenska premiären. Abstinensen kommer komma krypandes och så är man fast igen. Hoppet är det sista som överger människan - och därmed även supportern.
Vi spelade parallellt med fotbollen även hockey, bortamatch mot Timrå. Vi spelade helt ok som vanligt den här säsongen (inledningsvis) men tappade tyvärr en 0-2-ledning till 2-2 och Timrå vann i sudden. Men en pinne är bättre än ingen, och i elitserien är det måååånga matcher till slutspelet.
Igår spelade Elfsborg borta mot IFK Göteborg, de fick storstryk med 5-2 och Kalmar har verkligen guldläge. Eftersom jag hellre ser att KFF tar guldet (Elfsborg vann ju 2006 och har blivit lite dryga efter det) så gjorde det vår förlust lättare att bära. Vi spelar mot Elfsborg på onsdag...jag kan nog säga att de kommer vinna. Och jag kommer återigen, efter matchen, sitta där med en sån enorm tomhet.

Mamma Mia!

Mamma Mia är ett sånt där uttryck som man kan använda istället för herregud. Herregud känns lite fel att använda för mig eftersom jag inte tror på gud. De gudar jag tror på heter Elton John, Dean Martin och Tommy Körberg...fast att kalla dem för gudar är kanske att ta i lite. Fast när jag var yngre och när jag började dyrka Elton John så hittade jag faktiskt på en egen religion som hette just Eltonism. Hans låtar var som psalmer för mig, en tröst i mörkret och en enorm hjälp när man ville lära sig engelska. Genom att översätta låtarna så lärde jag mig en del. Något jag fortfarande minns att jag lärt mig är att one horse town INTE betyder en häst stad. Man kan inte översätta allt direkt, uttryck kan bli minst sagt luddiga i en översättning. För det regnar ju inte katter och hundar fast man på engelska kan säga it's raining cats and dogs.
Men Mamma Mia! är förutom ett uttryck också en film. En film baserad på en musikal (som jag inte har sett). Filmen däremot, den har jag sett. Jag såg den med min bästa kompis i Norrköping dagarna efter att den hade haft premiär. Colin Firth medverkade och då är det sevärt eftersom han är en läckerbit. Tänkte att eftersom jag även gillar ABBA så borde ju filmen vara bra. Den var inte bra. Den var underbar! Fantastisk! Gudomlig! Otrolig! Himmelsk! Finns det fler ord som är i den kalibern så är filmen även det, jag kan bara inte komma på orden. Hur som helst så tvingade jag iväg min far att se filmen ett par dagar efteråt. Sedan blev det min bror med flickvän som fick följa med. Och till sist lyckades jag även få med min sambo. Det blev med andra ord 4 gånger på bio.
DVDn är förhandsbokad på internet och jag längtar tills den dagen då den dimper ner i min brevlåda. Men eftersom jag är ganska otålig så har jag en ok kopia redan och tittade på den ytterligare en gång. Sen en gång till. Och igår blev det TVÅ gånger på raken. Jag och min bästa kompis satte alltså på den direkt efter att vi sett den. Nu kanske ni tycker att det låter löjligt, och det gör det egentligen! Nästan så man skäms. Men jag skulle kunna gifta mig med filmen. "Tager du, Maria, denna film, att älska i nöd och lust tills döden skiljer er åt?" Ja, det gör jag. Något annat som jag gör är att överdriva en aning. Överdrifter är perfekta att använda när man vill få fram att man liksom verkligen tycker en film är sketabra!
Bra skådespelare, extremt vackra miljöer, bra musik, rolig dialog, romantik och förväxlingar. Och så Colin Firth. Fan, Pierce Brosnan ser med bra ut. Stellan går med an! Fy satan, nästan så Meryl Streep är sexig i dom där jävla hängselbrallorna! En annan ser ut som hej kom och hjälp mig som 30 och hon är läcker som 60? Ack du sköna orättvisa värld...Mamma Mia!